Åt LO-TCO Biståndsnämnd har jag författat skrifter om bland annat globala fackliga ramavtal, informell ekonomi, asiatisk fackföreningsrörelse, afrikansk fackförenings-rörelse, europeisk fackföreningsrörelse, indisk fackföreningsrörelse, ekonomiska frizoner, migrantarbetare, hushållsarbetare, fackligt utvecklingssamarbete etc. Jag skriver också återkommande texter om asiatiska och europeiska länder på Biståndsnämndens hemsida. Se exempelvis artiklarna om Kina, Indien, Indonesien, Sri Lanka och Sydkorea.
Klicka här för att se en del om mina andra uppdrag åt LO respektive TCO.
De tre senaste publikationerna som jag skrivit åt IF Metall är Starka tillsammans – lokalt och globalt, Trygga jobb – ett fackligt krav världen över och Stoppa repressionen mot Sydkoreas fackföreningsrörelse.
De senaste publikationerna och studierna som jag skrivit åt Unionen är En granskning av 16 industriföretags uppförandekoder, Uppförandekoder hos tre företag inom handeln – IKEA, SAS, ICA, Uppförandekoder och globala ramavtal och Projektet vid de svenska industriföretagen i den indiska staden Pune – en koncernfacklig strategi.
Jag arbetar regelbundet åt Palmecentret, till den senaste produktionen hör en bok och en studiehandledning om villkoren för migrantarbetare, som jag skrivit tillsammans med Anna-Lena Lodenius.
Jag har skrivit två rapporter åt Swedwatch, Vägar till ett bättre arbetsliv – Tre svenska företags försök att skapa bättre villkor på fabriker i Indien och Sri Lanka, Lång väg till självklara rättigheter – Trelleborgs försök att hindra bildandet av en fackförening i Sri Lanka, Mors Lilla Olle – Så exploateras asiatiska bärplockare i de svenska skogarna samt Mors Lilla Olle II – Hur gick det för blåbärsplockarna sommaren 2011?.
Jag har skrivit fyra rapporter åt Rena Kläder, Rapport H&M, Rapport Indiska, Rapport Polarn O. Pyret, Fjällräven och Gudrun Sjödén samt den Globala fabriken (utgiven tillsammans med Forum Syd).
Jag har författat två skrifter åt Utrikespolitiska Institutet, en om ILO och senast Social Ansvar – En god affär?
Under det senaste året har jag skrivit åt Arena Idé. Nyligen kom Strategier för en global fackföreningsrörelse och snart kommer en skrift om vad som behövs för att höja kunskapsnivån i skolan.
Åt Forum Syd har jag skrivit tre essäer i antologin Grus eller Guld – om utmaningar för samarbetet mellan folkrörelser i världen, skriften Blir Världen bättre och boken Den globala fabriken (utgiven i samarbete med Rena Kläder).
Under senare år har jag regelbundet skrivit åt Skolverket. En skriift handlar om våld i skolan och den senaste om mobbning, Vad fungerar? Om skolors arbete mot mobbning och kränkningar. Nu arbetar jag med en promemoria om hur skolor ska förebygga grovt våld.
De mediala beskrivningarna av de militära striderna i Afghanistan, Sudan och Irak är impregnerade av religiös retorik. Alla parter motiverar våldet i religiösa termer. Nato påstår sig bekämpar religiös fundamentalism, medan talibaner menar att de försvarar sin religion mot västerländsk kolonialism. I andra delar av världen är de religiöst och etniskt färgade striderna över, som på Balkan och i Sri Lanka. Där är en huvudfråga hur staterna ska skapa försoning och reglera villkoren mellan människor med olika åskådningar. Även på hemmaplan återkommer samma tema. I Europa har de radikala högerpopulistiska partierna vuxit, däribland Sverigedemokraterna. RHP-partiernas centrala tes är att islam hotar att mala sönder den europeiska kulturen, därför bör invandringen av muslimer stoppas eller åtminstone begränsas.
På ett plan är debatten enkel. Det är enkelt och moraliskt självklart att fördöma fanatism och våldsromantik. På ett annat plan är debatten svårare. Den som försöker formulera konkreta visioner för hur samhällen ska byggas när vapnen i de etniska konflikter lagts ner, eller som funderar över fundamentet för europeisk integrationspolitik, ställs inför svårare problem. Grundfrågan är denna: hur förena idén om upplysning, demokrati och jämställdhet med tolerans mot andra människor, det vill säga en tolerans som även innefattar människor med fanatiska och fundamentalistiska värderingar?
Den intellektuella röst som höjer sig över alla andra i diskussionen är Ian Buruma, född i Holland, under en period filmare och skribent i Japan, för närvarande professor i mänskliga rättigheter och journalistik i New York. I en rad artiklar, i New York Review of Books, New Yorker, Guardian, Financial Times och Dagens Nyheter, har Buruma resonerat och vänt och vridit på frågor. Han har också skrivit ett femtontal böcker varav tre finns översatta till svenska Occidentialism (tillsammans med Avishai Margalit, 2008) Mordet i Amsterdam (2008) och nu senast Att tämja gudarna – om religion och demokrati” (2010).
I Occidentialism letar Buruma efter en förklaring till misstron och ibland hatet mot västvärlden synligt i flera utvecklingsländer, en inverterad variant av det som Edward Said benämnde orientalism, det vill säga västvärldens fördomsfulla och koloniala föreställning om orienten. I Mordet i Amsterdam är den röda tråden berättelsen om filmaren Theo van Gogh som mördades av en fanatisk muslim som hämnd på en islamkritisk film. I den nyutkomna Att tämja gudarna analyserar Buruma hur stat och religion förhåller sig och har förhållit sig till varandra i Europa, USA, Kina och Japan. För att tydliggöra olika förhållningssätt refererar Burma till olika filosofer, särskilt viktiga är Tocquevilles tanke om en tydlig gräns mellan kyrka och stat och Spinozas idé om att staten inte bör bestämma vad människor ska tro på.
Buruma själv betraktar världen utifrån agnostikerns position. Han berättar att han växte upp i ett liberalt och icke-religiöst hem. Samtidigt är han inte någon militant ateist. Han skriver att han inte tror att behovet av metafysisk och andlig spekulation kommer att försvinna och han inte är ”säker på att de borde det heller”.
Det han fruktar är religion som gör anspråk på att representera den absoluta och gudomliga sanningen och därför inte kan kompromissa om sina principer. Särskilt när sådana religiösa ambitioner används för att motivera och legitimera våld, lagbrott och angrepp på demokratins institutioner. Utan dimridåer erkänner han att det finns en del muslimer, kristna och judar som har värderingar som radikalt skiljer sig från dagens sekulära. Men perspektivet blir alltför snävt om inte kvasireligiösa åskådningar med starka moraliska rättesnören också innefattas. I avsnittet om Kina skriver Buruma att statens användning av ”religiös” retorik för att rättfärdiga sitt handlande var mer tydligt under maoismen i Kina än någon annan gång under världshistorien.
En avgörande distinktion är den mellan vad som kan förklara religiös fanatism och vilket beteende som vi bör försvara. När det gäller den första frågan är Burumas tes att positioneringarna ofta främst handlar social misär och politisk protest än om teologi. Om Mohammed Bouyeri, som mördade Theo van Gogh, skriver Buruma att om han hade varit tysk på 1970-talet så hade kunnat gå med i Röda armé-fraktionen. Likaså beskriver Buruma hur den wahhabistiska varianten av islam, med en fundamentalism som dominerar i Saudiarabien, sprids från på engelska över internet direkt till rotlösa och fattiga europeiska muslimer som söker en ideologi som kan ge upprättelse.
Burumas centrala reseonemang handlar dock om hur vi bör förhålla oss till religion och fundamentalism. Å ena sidan kritiserar han multikulturalismen för att den blir relativistisk och att moraliska normer blir riktiga givet den egna kulturella sfären. (Möjligen använder dock Buruma uttrycket mångkulturalism i en något annan betydelse i Sverige, här används det mer som en beskrivning av kulturell pluralism än som en beskrivning av kulturell värderelativism.) Å andra sidan finns de som hävdar att ett land endast fungerar med gemensamma värderingar och en likartade religiösa åskådningar. Paradoxalt nog förenar den ståndpunkten fundamentala muslimer och europeiska radikala högerpopulistiska partier, även om man är oense om vari det kulturella innehållet ska bestå.
Buruma preliminära tes är att en stat inte bör bry sig om människors värderingar eller religiösa uppfattningar. Människor ska ha rätt att tänka och tycka vad hon vill, även om åsikterna är motbjudande. Människor behöver inte dela samma värden – men däremot måste människor följa den demokratiska statens lagar. Där finns inte utrymme för kompromisser. Det är alltså människors beteende som har relevans för staten, inte människors motiv för varför de handlar som de gör.
Att denna tes hos Buruma till sist ändå bara bli preliminär beror på att han själv har en reservation. Denna blir särskilt uttalad i hans essä Därför hatar frihetens fiender liberalismen, publicerad i DN den 10/10 2010. I essän ställer han frågan om yttrandefriheten innebär att man har rätt att kränka. Buruma ger två svar. Enligt lagen ja, vi har rätt att kränka. Men i enligt med den liberalism vi bör eftersträva blir svaret mer komplicerat. Vi bör nämligen uppmuntra återhållsamhet och måttfulhet. Det är, skriver Buruma, nödvändigt för att vi ska ”kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle”.
Mats Wingborg
Hög tid att svenska facket börjar slåss för hemarbetare
De byter blöjor, kokar pasta, dammsuger och stryker skjortor i andras hem. Vid sommarens ILO-konferens inleds arbetet med att ta fram en ny internationell konvention för att förbättra villkoren för hemarbetare. Att frågan lyfts av FN är en facklig framgång, men för att uppnå effekt måste också fackföreningsrörelsen över hela världen engagera sig. Frågan har enorm betydelse. Hemarbetare är en gigantisk och hårt exploaterad yrkesgrupp, dominerad av kvinnor.
Definitionen av hemarbetare – på engelska domestic workers – är personer som är anställda i ett hem för att utföra hushållssysslor. Kärnuppgifter är barnpassning, städning, tvättning, matlagning, inhandling av varor, trädgårdsarbete och vaktarbete. Men antalet undergrupper är långt fler och inkluderar även ”pool person”, ”dog walker” etc.
Hemarbetare finns i alla länder, men andelen är högre i länder med svag offentlig välfärd djupa ekonomiska klyftor. Även de ekonomiska klyftorna mellan länderna har drivit fram en ökning av hemarbetare. Många som arbetar i andras hem är migrantarbetare. Flest kommer från länder som Filippinerna, Indonesien, Indien, Bangladesh, Pakistan, Sri Lanka och Etiopien.
Hemarbetare är extremt sårbara. I många länder omfattar de nationella arbetsmarknadslagarna inte dem som arbetar i hemmen. De lagar som ändå finns efterlevs sällan. De som arbetar i hemmen har hittills haft ett svagt stöd i internationella konventioner och få är fackligt organiserade.
Indien hyser långt fler hemarbetare än något annat land. Enligt den indiska rörelsen National Domestic Workers Movement beräknas antalet vara upp i nästan 90 miljoner, även uppgiften är osäker står det ändå klart att det handlar om landets i särklass vanligaste yrke. I Kina finns åtminstone 20 miljoner och bara i Saudiarabien 1,5 miljoner migrantarbetare som arbetar i de saudiska hemmen. Men antalet hemarbetare ökar också i den rika världen, särskilt i de länder där de ekonomiska klyftorna ökat snabbast. Arbetsgivarna tillhör ofta den ekonomiska och politiska eliten.
Omkring 90 procent av världens hemarbetare är kvinnor. Av dem som inte är migrantarbetare kommer många från landsbygden och tillhör minoritetsgrupper. Inom gruppen finns också många barnarbetare. Bara i Bangladesh arbetar en miljon barn i andras hem, det handlar ofta om flickor som inte är mer än 7-8 år gamla.
Själv har jag mött företrädare för två fackliga organisationer som lyckats organisera hemarbetare; Asian Domestic Workers Union och South African Domestic Workers Union. Den bild de ger av arbetsvillkoren är upprörande: arbetsdagarna är extremt långa och ofta över 100 timmar i veckan, arbetarna vet inte i förväg när de får vara lediga, lönerna är låga och betalas ofta ut för sent, många utsätts för våld och sexuella trakasserier och många av dem som är migrantarbetare får sina pass beslagtagna. Exakt samma bild ger IUL, det globala fack som organiserar fackförbund inom branschen.
När jag nyligen intervjuade hemarbetare i Qatar lyfte flera av dem fram det så kallade kasala-systemet som ett speciellt hinder. Hemarbetarna i landet är genomgående migrantarbetare, särskilt ofta från Indien eller Filippinerna. Kasala-systemet innebär att uppehållstillståndet är kopplat till arbetstillståndet. Den person som förlorar sitt jobb förlorar också sin legala status, sitt visum och sin bostad. Arbetarna blir låsta till det hem där de har fått jobb, hur arbetsförhållanden än ser ut. Kasala-systemet finns i samtliga länder i Gulfen, undantaget Bahrain där det tagits bort med motiveringen att det är en ”modern form av slaveri”.
Ett annat diskriminerande system finns i Kina, där handlar det om att de inre migrantarbetarna inte har fulla rättigheter. Enligt landets folkbokföring, det så kallade hukou-systemet, förlorar en person sin rättigheter om han eller hon flyttar inom landet och inte har råd till en omregistrering. Av detta skäl saknar många av Kinas hemarbetare tillgång till landets välfärd, deras barn får inte gå i skolan och de har inte rätt att nyttja offentlig sjukvård.
När nu ILO lyfter frågan om hemarbetare måste också den svenska fackföreningsrörelsen agera. Några krav bör stå i förgrunden:
– Arbetsmarknadslagarna måste omfatta hemarbetare.
– Villkoren för hemarbetare i Sverige och EU måste granskas.
– Fackliga hjälpjourer för hemarbetare i Europa måste upprättas.
– Gulfstaterna måste avskaffa kasala-systemet och Kina hukou-systemet.
Mats Wingborg
JÄMLIKHET GÅNGER TRE
Jämlikhet 1
Den italienske statistikern, matematikern och demografen Corrado Gini (1884-1965) skulle säkert ha varit stolt om han hade vetat att han skulle ge namn åt den mest kända måttenheten för graden av ojämlikhet. Samtidigt skulle han nog ha suckat tungt. Gini var nämligen ingen radikal person. Tvärtom hyllade han klassklyftor och det auktoritära Italien, men det mått han konstruerade har blivit ett effektivt verktyg för de företrädare till vänster som vill påvisa orättvisor. En annan italienare, filosofen Nobert Bobbio (1909-2004), hävdar just i den berömda essän ”Vänster och höger” (Destra e sinistra) att synen på jämlikhet mer än något annat skiljer högern från vänstern. Medan högern betraktar ojämlikhet som något naturligt, anser vänstern att stora ekonomiska klyftor bryter sönder sammanhållningen i ett samhälle.
Inget samhälle kan vara fullständigt jämlikt. Den politiska skiljelinjen handlar därför om graden av ojämlikhet. Men för att avgöra huruvida graden av ojämlikhet i ett samhälle ökar eller minskar behövs ett mått. Det är här Gini kommer in i bilden. I den ekonomiska debatten existerar flera förslag till måttenheter, men det som har fått störst genomslag kallas just för gini-koeffecient.
Måttet används vanligen för att visa hur inkomsterna är fördelade mellan vuxna medborgare i ett samhälle. Gini-koefficienten i ett samhälle kan variera mellan noll och ett. Noll innebär att det råder total jämlikhet och att alla medborgare har lika stora tillgångar. Ett innebär att alla tillgångar i ett samhälle finns hos en enda person, det vill säga maximal ojämlikhet.
Gini-koefficienten kan förklaras på ett mer exakt sätt. Och det är inte alls så svårt som man skulle kunna tro. Utgångspunkten är ett diagram där den lodräta axeln visar procent av den totala inkomsten och förmögenheten i ett samhälle, medan den vågräta visar procentandelen av befolkningen. Vid total jämlikhet uppstår en diagonal linje (A) i 90 graders vinkel: 25 procent av befolkningen äger 25 procent av tillgångarna, 50 procent av befolkningen äger 50 procent av tillgångarna etc. Lägg också märket till att linje A utgör ena sidan av en rättvinklig triangel (där det rättvinkliga hörnet utgörs av punkten ”100-procent av befolkningen”).
Om det däremot råder ojämlikhet kommer den nya kurvan (B) att gå under kurva (A). Låt oss exempelvis anta att 50 procent av befolkningen bara äger 10 procent av tillgångarna och 90 procent äger 50 procent av tillgångarna.
Vid mellanrummet mellan de två kurvorna (A) och (B) uppstår det en yta. Denna yta utgör samtidigt en del av den ovan nämnda triangeln. Gini-koefficienten utgörs helt enkelt av den skuggade ytans andel av hela triangeln. Om den skuggade ytan är lika stor som triangeln blir värdet ett. Ju mindre den skuggade ytan tränger in i triangeln, desto lägre blir också den skuggade ytans andel av triangelns totala yta, för att till sist bli noll. Håll med om att det är ett elegant mått!
Jämlikhet 2
Det finns många internationella studier som jämför gini-koefficienten i olika länder, det vill säga graden av ojämlikhet. Resultaten av studierna måste tas med en viss nypa salt. I flera länder är det statistiska underlaget bristfälligt, vilket också gör jämförelser vanskliga. Trots denna reservation finns starka belägg för vissa slutsatser.
Den som sätter strålkastaren på fördelningen i Sverige upptäcker att de materiella klyftorna mellan medborgare successivt har ökat. Gini- koefficienten var som lägst i Sverige 1980. Då var Sverige som mest jämlikt. Klyftorna ökade sedan mycket svagt under 1980-talet för att skjuta fart under början av 1990-talet, vilket resulterade i en högre gini-koefficient.
Det finns flera orsaker till den tilltagande ojämlikheten i Sverige. En är de ökande inkomstklyftorna, men den viktigaste förklaringen är att fler medborgare är arbetslösa. Under den nuvarande borgerliga regeringsperioden har klyftorna ökat särskilt dramatiskt. Till det finns två skäl; ökad arbetslöshet och försämringar av A-kassa och socialförsäkringar. De sämst ställda har fått det ännu sämre. Då stiger gini-koefficienten direkt.
Det goda med Sverige är att gini-koefficienten internationellt sett fortfarande är mycket låg, Sverige är fortfarande ett av världens mest jämlika länder. Enligt FN-organet UNDP existerar bara två länder i världen med något mindre klyftor än Sverige, nämligen Danmark och Japan. Att Japan klarar sig bra är särskilt intressant eftersom det visar att det faktiskt finns olika vägar för att främja jämlikhet. En väg är den nordiska modellen med en stark välfärdsstat och starka kollektivavtal. En annan väg är den japanska med relativt små löneskillnader och en relativt låg arbetslöshet.
Allra störst klyftor i världen finns i ett antal länder i södra Afrika, där en liten grupp människor, oftast vita ättlingar till europeiska kolonisatörer, lever på en materiell standard som vida överträffar ursprungsbefolkningen. Det enskilda land med störst ekonomiska klyftor är Namibia, följt av Botswana och det jordbävningsdrabbade Haiti.
Ett genomgående drag i världen är ett de ekonomiska klyftorna ökar inom länderna. Däremot ökar inte klyftorna mellan länderna. Det senare beror framför allt på att Kina blivit rikare och om länderna jämförs med varandra och vi tar hänsyn till storleken på ländernas befolkning då kommer den ökade standarden i Kina att väga tungt. Samtidigt har just ojämlikheten inom Kina skjutit fart. Klyftorna i Kina är numera lika stora som i USA och då ska man ha i åtanke att USA är det i särklass mest ojämlika landet i västvärlden.
Jämlikhet 3
Många tänker sig nog att ökad jämlikhet framför allt skulle vara till fördel för dem som har det sämst ställt. Men då missar man kärnan i argumentationen. En rad forskningsrapporter visar nämligen att ett samhälle med hög grad av jämlikhet är bra för alla medborgare, även för dem som har det bäst ekonomiskt. I den aktuella boken ”Jämlikhetsanden” (2010) driver de två brittiska epidemiologerna Kate Pickett och Richard Wilkinson tesen att en högre grad av ojämlikhet leder till att flera svåra samhällsproblem förvärras; ohälsan ökar, liksom antalet överviktiga och kriminella, samtidigt som den sociala tilliten försämras. De två forskarna har starka belägg för sina teser eftersom de har gått igenom mängder med forskning och jämfört tillståndet i länder med olika grad av ojämlikhet. De har också jämfört tillståndet i olika delstater i USA. Resultatet är entydigt, ju högre grad av jämlikhet, desto bättre hälsa och desto färre sociala problem.
För rika OECD-länder som ytterligare vill höja medellivslängden finns det överhuvudtaget inget skäl att eftersträva en ökad BNP per capita. Det existerar inget som helst samband mellan medellivslängden i OECD-länderna och deras BNP. Däremot finns ett starkt samband mellan graden av jämlikhet och medellivslängd. Grekland är betydligt fattigare än USA, men också mer jämlikt varför medellivslängden är högre i Grekland än i USA.
Om vi däremot jämför tillståndet inom länderna finner vi ett starkt samband mellan hälsa och var på inkomstskalan man befinner sig. Detta har utvecklats i boken ”Statussyndromet” (2004), även den skriven av en brittisk epidemiolog, Michael Marmot. En central tes hos Marmot är att hälsan hos fattiga människor förbättras med ökad inkomst, men att hälsan för den som redan har tillräckligt med pengar inte avgörs av absoluta materiella förbättringar utan av hur mycket man har i jämförelse med andra medborgare i samhället. Marmot använder uttrycket social gradient. Ju större materiell ojämlikhet, desto brantare social gradient, det vill säga skillnader i hälsa.
I ett land som Sverige har alla en tillräcklig materiell standard för att klara livhanken, men ekonomiska klyftor skapar en ojämlikhet i status. Människan är en social varelse. Hon jämför sina möjligheter med andra medborgare i samhället. Den som inte har samma möjligheter och inte samma status blir utestängd och stressad. Det leder i sin tur till sämre hälsa och kortare medellivslängd. Det är inte bara de sämst ställda som har sämre hälsa än övriga befolkningen. Även de med medelinkomster har sämre hälsa än de med högst inkomster. Skillnaderna är synnerligen konkreta. Det är mer än fem års skillnad i medellivslängd mellan männen i Danderyd och männen i Arjeplog.
MatsWingborg
David Korten är en av de ledande ideologerna inom det som ibland kallas antiglobaliseringsrörelsen. Men hans bakgrund är en annan. Under 15 år var han stationerad i Sydostasien som Ford Foundations ekonomiska expert. Därefter arbetade han som den amerikanska biståndsorganisationen US-AID:s regionala rådgivare i Asien. En period var han också professor i ekonomi vid Harvard. I början av 1990-talet fjärmade han sig från sina forna uppdragsgivare och blev så småningom en av deras hårdaste kritiker. Hans retoriska triumf är att han med fog kan hävda att han vet vad han pratar om. Den värld han kritiserar har han sett från insidan.
Kortens kritiska hållning har successivt radikaliserats. I dag är han något så ovanligt som en systemkritiker. Den radikala hållningen har skapat en aura av mod, men förhållningssättet är också en svaghet. Kritiken blir ofta vag och svepande och man undrar ofta vad han egentligen är ute efter.
Kortens mest kända bok När företagen styr världen kom ut på svenska 1996, året efter den engelska upplagan. Boken blev något av en bibel för de demonstranter i Seattle som 1999 lyckades lamslå hela staden och tvingade Världshandelsorganisationen att avbryta sitt möte. Det centrala budskapet i boken är att det internationella regelverket ensidigt gynnar de transnationella företagens intressen och att dessa företag i sin tur offrar både miljö och människor i jakten på större vinster. Korten kryddar boken med mängder av exempel och historier, som när USA hotade Taiwan med handelssanktioner när landet genom olika lagar ville minska cigarettförsäljningen.
Nu har Korten kommit med en ny bok som åter väckt stor uppmärksamhet, Agenda For A New Economy From Pantehon Wealth to Real Wealth. När Korten i början av året besökte Stockholm för att presentera boken var föreläsningssalarna sprängfyllda. Utgångspunkten är att den globala finansiella, ekologiska och sociala krisen har blivit akut och att de ledande globala ekonomiska institutionerna har bidragit till och förvärrat krisen. För Korten är Wall Street mer än något annat symbolen för dessa institutioner. Enligt honom bedriver aktörerna där ekonomisk spekulation, plundrar företag och blåser upp finansbubblor, samtidigt som de inte skapar något av bestående värde.
Utan tvekan befinner sig världen i en finansiell spekulationskris och det är inte svårt för Korten att mata på med exempel på ekonomiska sammanbrott. Även denna gång är slutsatsen systemkritisk. De ledande globala ekonomiska institutionerna ska inte reformeras, utan sopas bort. Korten är noggrann med källorna, men det finns fakta som han väljer att inte lyfta fram och som skulle komplicera bilden. Till exempel har andelen fattiga i världen minskat under de senaste decennierna, viket tyder på att det ekonomiska maskineriet åtminstone åstadkommit vissa positiva effekter. Och flera av de fattigaste länderna i världen har inte främst bekymmer med hänsynslösa investerare, utan snarare med att ingen överhuvudtaget vill investera där.
Framför allt fortsätter Korten att vara vag när det gäller alternativen. Han sätter sin tilltro till mindre företag och folkrörelser som placerar människors välbefinnande och ekologi i första rummet. Det är på många sätt sympatiskt, men vi får få ledtrådar till hur en sådan värld ska åstadkommas.
Mats Wingborg
