OmVärlden

 

I 15 år skrev jag återkommande recensioner i tidningen OmVärlden. Bland mycket annat presenterade jag Ian Burumas och Roberto Bolaños författarskap. 

Nyligen kom sista numret av papperstidningen Omvärlden, där skrev jag om nationalism. Jag kommer fortsätta att bevaka framför allt den internationellalitteraturen om bistånd och utvecklingsfrågor, men hitta nya fora för att presentera texterna.

 

 

Här följer  texten om Ian Buruma:

 

Om Ian Buruma och att upprätthålla ett civiliserat samhälle 

– Var går toleransen gränser?

 

De flesta militära konflikter som pågår just nu är impregnerade av religiös retorik. I andra delar av världen är de religiöst och etniskt färgade striderna är över, som på Balkan och i Sri Lanka. Där är den stora politiska frågan hur staterna ska skapa försoning och reglera villkoren mellan människor med olika åskådningar.

Inom EU är det militära våldet avlägset, men politiska debatter med religiöst färgade undertoner hör till vardagen. I flera länder har de radikala högerpopulistiska partierna vuxit, däribland i Sverige. Under 1930-talet riktade främlingsfientliga partier sin udd mot judar, nu pekas muslimerna ut som syndabockar. Partiernas centrala tes är att islam hotar att mala sönder den europeiska kulturen och de kristna värderingarna.

På ett plan är debatten enkel. Det är självklart och moraliskt givet att fördöma fanatism, våldsromantik och främlingsfientlighet. På ett annat plan är debatten svårare. Den som försöker formulera konkreta visioner för hur samhällen ska byggas efter att vapnen i de etniska konflikter lagts ner ställs inför svårare problem. Lika komplicerat är det att formulera fundamentet för europeisk integrationspolitik. Grundfrågan är denna: Hur förena idéerna om upplysning, demokrati och jämställdhet med en tolerans som även innefattar människor med fundamentalistiska värderingar?

Den intellektuella röst som höjer sig över andra och ger det mesta intressanta svaret på frågan tillhör Ian Buruma. Han är född i Holland och var under en period filmare och skribent i Japan, för närvarande är han professor i mänskliga rättigheter och journalistik i New York. I en rad artiklar, i New York Review of Books, The New Yorker, Guardian, Financial Times och Dagens Nyheter, har Buruma resonerat och vänt och vridit på frågorna. Han har också skrivit ett femtontal essäböcker varav tre finns översatta till svenska Occidentialism (tillsammans med Avishai Margalit, 2008) Mordet i Amsterdam (2008) och nu senast Att tämja gudarna – om religion och demokrati” (2010).

I Occidentialism letar Buruma efter en förklaring till den misstro och det hat mot västvärlden som är påtagligt i flera utvecklingsländer. En inverterad variant av det som Edward Said benämnde orientalism, det vill säga västvärldens fördomsfulla föreställningar om syd. I Mordet i Amsterdam är den röda tråden berättelsen om filmaren Theo van Gogh som mördades av en fanatisk muslim som hämnd på en islamkritisk film. Historien används för att undersöka kontroversiella frågor om toleransens gränser. I Att tämja gudarna analyserar Buruma hur stat och religion förhåller sig till varandra i Europa, USA, Kina och Japan. En referenspunkt är centrala filosofiska tankegångar. Särskilt viktiga för Buruma är Alexis de Tocquevilles idé om en tydlig gräns mellan kyrka och stat och Baruch Spinozas övertygelse om att staten inte bör bestämma över människors tro, medan religionen måste underordna sig den sekulära statens lagar. 

Buruma själv betraktar världen utifrån agnostikerns position. Han växte upp i ett liberalt och icke-religiöst hem. Samtidigt är han inte någon militant ateist. Han skriver att han inte tror att behovet av metafysisk och andlig spekulation kommer att försvinna. Han är inte heller säker på att det vore önskvärt om religiös tro och metafysisk försvann.

Det Buruma fruktar är religion som gör anspråk på att representera den absoluta och gudomliga sanningen och därför inte kan kompromissa om sina principer. Särskilt när sådana religiösa ambitioner används för att motivera och legitimera våld, lagbrott och angrepp på demokratins institutioner. Utan omsvep erkänner han att det finns muslimer, kristna och judar som har värderingar som radikalt skiljer sig från dagens sekulära. Till dessa religiösa kategorier skulle också kunna tillfogas Indiens nationalistiska hinduer, Sri Lankas fundamentalistiska  buddister etc. Men även med dem skulle perspektivet bli för snävt. Problematiken handlar i hög grad även om kvasireligiösa åskådningar. I avsnittet om Kina skriver Buruma träffande om hur Mao Zedong dyrkades som en gud under kulturrevolutionen. Den starkt ”religiösa” retoriken under maoismen användes för att moraliskt rättfärdiga politiken och för att förhindra kritik av den store ledaren.

Kärnpunkten i Burumas resonemang handlar om hur vi bör förhålla oss till religion och fundamentalism. Han tar avstånd från två ytterligheter i diskussionen för att istället försvara en tredje position. Å ena sidan kritiserar Buruma multikulturalismen för att vara relativistisk och använda olika moraliska måttstockar beroende på inom vilken kulturell sfär värderingar förs fram. Han menar även att multikulturalismen uppmuntrar invandrare och etniska minoriteter att hålla sig till sina förfäders traditioner, något som Buruma menar att staten inte bär lägga sig i. (Buruma använder emellertid uttrycket mångkulturalism i en något annan betydelse än vad som är vanligast i Sverige. Här används uttrycket mer som en beskrivning av kulturell pluralism än som en beskrivning av kulturell värderelativism.) Å andra sidan kritiserar Buruma föreställningen att ett land endast kan fungera om det bygger på homogena värderingar och ett avståndstagande från ”avvikande” religiösa uppfattningar. Paradoxalt nog förenar den ståndpunkten fundamentalistiska muslimer och Europas högerpopulistiska partigrupp. Båda önskar samhällen med tydliga gemensamma värderingar, man är oense om vari det kulturella innehållet ska bestå.

Burumas preliminära tes är att en stat inte bör bry sig om människors värderingar eller religiösa uppfattningar. Människor ska ha rätt att tänka och tycka vad de vill, även om åsikterna är motbjudande. Det är inte statens uppgift att predika någon gemensam värdegrund. Däremot måste människor följa den demokratiska statens lagar. Där finns inte utrymme för kompromisser. Det är alltså människors beteende som har relevans för staten, inte människors motiv för varför de handlar som de gör. 

Att denna ståndpunkt hos Buruma till sist ändå bara bli preliminär beror på att han själv har en reservation. Denna blir särskilt uttalad i hans essä Därför hatar frihetens fiender liberalismen, publicerad i DN den 10/10 2010. I den ställer han frågan om yttrandefriheten innebär att man har rätt att kränka. Buruma ger två svar. Enligt lagen: ja vi har rätt att kränka (så länge det inte är hets mot folkgrupp). Men enligt den liberalism som Buruma anser att vi bör eftersträva blir svaret mer komplicerat. Vi bör nämligen uppmuntra återhållsamhet och måttfullhet. Dessa dygder, skriver Buruma, är nödvändiga för att vi ska ”kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle”.

 

Mats Wingborg

© Mats Wingborg Design by: styleshout